thebrightestone

Ja nu är jag hemma igen. Jag kan nu säga vart jag var. Jag va hemma hos min bästa kompis Julia...hon hjälpte mig så mycket idag. Älskar henne som en riktig syster. Jag mår bättre nu, känns som en lättnad. Det behövs ibland att personer klarar upp saker för en eller för vidare ens känslor när man själv är så pass död så man inte längre klarar av det. Jag fick gråta hos henne och försöka förstå vad som jag har just nu i livet. Få mig att förstå samt bara känna kärlek...få mig att känna att kärlek fortfarande finns. Kanske finns det hopp. Men det är en så minimal chans...vågar inte låta hoppet växa i mig, för att sen falla till botten igen. För då faller jag nog för gott.

Imorgon är det dags för forskarskolan. Ska samlas 10. Blir spännande att se vad som händer imorgon. Jag behöver det, jag måste hålla mig sysselsatt för att klara mig.

Nu ska jag bara sova...eller försöka iaf. Har varit vaken i två dygn bortsett från de små stunderna jag sov inatt, fyllda med mardrömmar.

Aja har ingenting mer att säga förutom tack till en snäll tjej som kommenterar så snällt. Tack Josefin (ni kan hitta hennes blogg nedanför)!