thebrightestone

För ett par dagar sedan hade vi vår ettårsdag! Den 27 september förra året visste jag för första gången att jag seriöst kunde säga att du är min pojkvän. Och nu har det gått ett år sedan dess och jag kan nu med all säkerhet säga att du är den personen jag älskar mest och som jag vill spendera mitt liv med.

Det är så sjukt mycket som har hänt sen vi träffades allra första gången. Många dåliga saker och sådant som bara vart i vägen för oss. Men den här tiden med dig har fått mig att inse att älskar man någon på riktigt så spelar inga hinder som helst någon roll. Tillsammans är vi starka och kan ta allt. Jag säger inte att det inte varit tungt, men tillslut tog vi oss ur all skit och är där i är idag.

Vår första riktiga dejt kommer jag ihåg väldigt väl. Hur du tittade på mig, vad du sa. Haha ska jag vara ärlig så minns jag till och med vad du hade på dig. Å du sa att jag verkade vara bra flickvänsmaterial, och se, du fick det du ville ha tillslut efter att du bestämt dig att du ville ha mig :D Å a, att jag skämde bort mig när jag stod i kön å skulle beställa din kycklingsallad....det gjorde nog sitt också!

Hur många bussar missade inte vi två när vi pratade med varandra? Tiden bara flög förbi och allt omkring kändes mindre viktigt. Du var så underbart söt när du sa: "Fan nu har jag missat min fjärde buss". Det är kärlek det :D
Dock så dröjde det en hel månad innan du fick träffa mig andra gången och sen ytterligare en månad innan du träffade mig tredje gången och jag chockade dig med att från att vara så "svår" till att jag helt plötsligt sa att jag ville ha dig.

Den natten, då du övertala mig och Sofia att komma till Bromma. Å den känslan jag kände då jag såg dig är obeskrivlig. Jag kände bara att jag inte orkar stå emot längre och att det är honom jag vill vara med. Sen så vet du själv hur jag var resten av kvällen, inget du förväntat dig antar jag! :P

Fick även träffa dina farföräldrar redan dagen efter, var på middag hos dem och jag kan nog säga att det kändes lite smått konstigt för oss båda. Vi hade ju inte ens något riktigt förhållande då...och allt slutade ju med att du bodde hela nästa vecka hos mig då mina föräldrar var bortresta.

Där fick vi en bra start men vad som hände sen...jaa du. Är det ens värt att gå in på det? Trots att allt gick emot oss, mina föräldrar som mest. Men a i stort sett allt. Jag gjorde massa fel, du gjorde massa fel...Men ändå kände jag att jag bara älskade dig mer och mer. Det  var en jävligt dålig tid, men nu är det över och nu är det verkligen du och jag.

Jag har även dumpat dig en gång, men jag hoppas att du vet att det inte var på grund av att jag slutat älska dig. Snarare tvärt om. Jag orkade ingenting då..Sen så gjorde ju du nästan samma sak där. Men det är sånt som händer. Livet är ingen lek och ibland känner man att man ångrar att man ens blivit till.

Men va fan spelar allt som hände för någon roll nu? Vi hade alla motgångar man kunde tänka sig, men vi älskar och det tar oss fram.

Du är det absolut bästa jag vet och jag älskar dig mer än allt annat. Det har vårt första år tillsammans bevisat. Och nu väntar jag bara på att få räkna sådana år, år efter år och fira många fina årsdagar med dig!

Jag älskar dig och kommer alltid att göra det Christofer! ♥